Kommer ni ihåg när jag skrev igår morse att "jag hoppas dagen blir bättre än gårdagen"? Well, bättre är väl bara förnamnet.

Trodde aldrig jag skulle bli överraskad någonsin som jag blev igår. Helt plötsligt var han här, pojkvän, min fina goa, busiga, luriga pojkvän. Han kom in när jag satt och åt lunch, och jag tror att min haka fortfarande ligger kvar på golvet där. Det var som i en film liksom, eller i dom här reunionfilmerna på youtube med amerikanska soldater som kommer hem (fick en länk skickad till mig av en av hans kompisar igår hehe), man tror någon sitter och filmar nånstans, man tror framförallt att man ser helt fel, att man blivit knäpp, schitzofren. Men att döma av alla blåmärken jag har efter alla nyp i armarna jag var tvungen att göra igår så är han här, på riktigt, hemma i vårt hem. Trots att han bara är här en kortis så är han här och det gör även att det är ännu mer kärlek, att han tyckte att det var värt att åka hela vägen hem även om det bara är för 2½ dag.

Shit, ja, galet. Men idag måste jag jobba medans han har fullt upp att träffa vänner, vi har dock eftermiddagen/kvällen smockad med mys!



(tidsinställt)